Bussen är sen. Som vanligt, även fast jag denna gång slagit på stort och bokat en plats i en minibuss till Vang Vieng. Jag blir tillvinkad av chauffören och jag får gå med min packning till bussen som egentligen skulle hämtat mig utanför hotellet som i detta ögonblick står utanför bokningskontoret, cirka 500 meter från där jag bor. Jag trängs in i den lilla bussen där jag får en av de sista platserna, den ihopfällbara stolen utan nackstöd. Tanken på att sitta där i sex timmar fick huvudvärken att komma igång, det fans inte en chans i världen att detta skulle fungera. Tur i oturen kom vi till bussstationen där vi tydligen behövde byta minibuss. När jag såg den andra bussen tycktes min stol utan nackstöd vara rena rama lyxen. Bussen var gammal, säkert 20 år, däcken såg ut att vara lika gamla, så utslitna att det inte längre fanns några markeringsdjup kvar, helt släta. Inredningen var ännu värre, beigefärgade, smutsfläckade sittbänkar som lyxigt nog var vadderade. Fanns inte tal om benutrymme och jag hamnade som tur var i den främre delen, där jag åtminstone kunde sträcka ut benen halvt, men sittkomfort fanns inte på kartan. Resan var fruktasvärd, en av de västa jag varit med om, och det var också en av de mest dyra jag betalat för. Nästa gång blir det buss till Vientiane i stället.

Väl i Vang Vieng hittade jag snabbt ett bra hotell som var betydligt billigare än hotellet i Luang Prabang, men troligtvis snarlikt i kvalitet. Annars hatar jag Vang Vieng, kan inte bli mer turistigt, och inte på ett bra sätt som i Pai, utan på ett pinsamt och föraktfullt sätt. Jag skäms när jag går runt på gatorna och ser hur barhudade, fulla och respektlösa västerlänningar dräller runt med öl i händerna. De tar ingen hänsyn till den lokala kulturen i Laos, att visa hud är väldigt respektlöst och sättet de pratar och kommer i kontakt med lokalbefolkningen är bara pinsamt. Jag skäms för att vara västerlänning och vill lämna denna otroligt vackra men förstörda stad så fort som möjligt. Här finns inget autentiskt kvar i stadsbilden, två huvudgator bildar ett slags litet centrum där det enbart finns barer och resauranger som hela dagen spelar upp "vänner" eller "family guy" från teve-apparaterna, och där de bakfulla tjejerna och killarna i bikini och badshorts kan få sin hamburgare med pommes. Ute på floden finns en ö som enbart består av 24/7 barer och nattklubbar, där happy-hour inte bara enbart billig öl, du får också en joint på köpet, eller en näve med "magic-mushroom" om du är där i tid. När vi kliver av bussen från Luang Prabang möts vi direkt av två killar som oblygt delar ut flygblad om att du får en joint på köpet när du köper två öl från just deras bar. Detta är inte Laos.

Jag har varit på dopfest under lördagskvällen, en av personalens barn firas, samtidigt som också ett nytt hus finns med i bilden. Jag och mina nyblivna vänner har blivit inbjudna efterson vi bor på det aktuella hotellet. Cirka tjugo bord står färdigdukade utanför hotellentrén, med allt från öl till den laotiska nationalrätten "laap", till sallad och nudelsoppa. Vi slog oss ner, försökte konversera och överrösta ljudet från högtalarna som spelade upp traditionell thai-laomusik. Vi åt och hade det trevligt tillsammans med lokalbefolkningen och den stora feta släkten. När vår öl var uppdrucken kom det genast någon och fyllde på igen, och eftersom ölen var ljummen begick jag den största ölsynden av de alla, is i glaset. Fungerar i alla fall bättre än att dricka ölen ljummen. Maten var okej, inte alls välsmakande, utan mest producerad för en stor skara människor, men det var gratis och vårt humör blev aning bättre. Vi försökte isolera oss från vad som pågick utanför på gatan, där fyllefesten sedan länge var påbörjad. En bror till modern delade med sig av den laotiska gästvänligheten och lärde oss simpla dryckeslekar som återkom under hela kvällen, då brodern också blev fullare och fullare. Hans berusning smittade av sig på oss och under den sista vändan uttryckte sig brodern att han älskade oss, att vi med vår närvaro förgyllde denna kväll, för att sedan i tio minuter oavbrutet prata älskvärt om Laos och varför detta land var det bästa i världen. Vi valde att sitta kvar på våra platser tills festen var avslutad och gick sedan till sängs, runt tolv på natten då musiken tystnat, smått fulla och glada för att få ha tagit del av denna lokala festlighet.

Vi hade kvällen innan bestämt oss för att hyra mopeder för att ta oss utanför staden, som annars fick oss att må psykiskt dåligt. Med dessa tog vi oss till en närliggande blå lagun och grotta där vi badade och tog del av hur lokalbefolkningen spenderade sina söndagar, tydligen åkte många just hit till denna lagun och för att bada och äta mat. Vi stanande i några timmar och fortsatte sedan mot en annan grotta närmare staden där vi tog det sista eftermiddagsdoppet i det klarblåa vattnet som forsade ut från en närliggande grotta. Väl tillbaka vid hotellet mötte vi upp med en spanjor och vi gick och åt lite mat, parerade oss fram mellan påtända och lättklädda svenskar som uppenbarligen dominerade området, vilken överraskning...

Vang Vieng är verkligen inte det autentiska Laos, det är en stad som blivit offrad för turismen, en fristad för droger och tjugofyratimmarsfester och där lokalbefolkningen gett upp hoppet om att få tillbaka sin förlorade stad. Just i detta ögonblick sitter jag och skriver på bussen mot Vientiane, där festen tydligen fortsätter. Längst bak sitter ungdomar och dricker öl och pratar högt om hur påtändan de var under gårdagskvällen och bakfulla svenskor gnäller om att fönstret inte går att öppna om de behöver spy. Väck mig ur denna mardröm, ta mig härifrån!