Det är lobbyn om fem.

Alarmet skriker i mina öron. Va fan? Tre sekunders förvirring som övergår i en lång suck när jag förstår att jag måste upp för att hinna med soluppgången. Klockan är kvart över fyra på morgonen och jag ska äntligen iväg till Angkor wat för att se hur solen går upp bakom templet.

Flyget till Siam Reap gick fort, så fort att jag inte ens hann äta upp min flygplansmacka innan vi landat i Kambodja. Hettan är värre här, med högre luftfuktighet och platt landskap. På flygplatsen möter jag upp med Lisa, en 40 årig kvinna från Kanada men som var 20 år i själen. Vi slog förlje till ett hotell och bestämde ganska snabbt att vi kunde dela på resekostnaderna och helt enkelt gneta igenom varje tempel tillsammans. Vi ankom tidig eftermiddag och genast satte vi fart mot templen med vår guide, Mr. Orn. Vi köpte tredagarspass och besökte ett tempel för att se solnedgången som synbart uteblev. Templet var mycket vackert dock och många vackra bilder togs i det mjuka eftermiddagsljuset. Tog oss hem och åt middag, godaste maten på länge, inte lika chilistarkt som den thailänska utan mer smakrik, likt den vietnamesiska.

Dagen efter går vi upp tidigt för att bevittna soluppgången vid Angkor. Mr. Orn hämtar upp oss vid fem och det tar cirka tjugo minuter att ta sig ut till templet. Det är svart när vi vandrar över stenbron som tar oss till huvudporten. Längre fram tornar Angkor wat upp, som en slags siluett, och enbart konturerna syns. Framför templet finns en konstgjord damm där tornen reflekteras på vattenytan. Vi tar plats på en var sin plaststol och långsamt blir det allt mer ljust, tyvärr ingen sol denna dag heller på grund av molnighet. Vackert ändå och när det efterlängtade regnet änligen kom stod jag med armarna ut och ansiktet mot himlen, en sådan befrielse! Regnet kylde ner temperaturen och det blev mer behagligt att vandra runt tempelområdet som var enastende vackert, med unik arkitektur och intressanta detaljer. Vi stannade vid angkor wat i några timmar, sedan åkte vi vidare till nästa kända destination, Bayon. Detta tempelområde var mindre men mer kompakt, med stentorn som främst hade inhuggna ansikten på alla sidor. Dessa representerade olika forntida kungar som härskat. Det var också här som filmen Tomb Raiders med Angelina Jolie spelades in, och det var också ett startskott för dess uppmärksamhet. Här vandrade vi runt ytterliggare några timmar, innan vi blev helt utmattade och åkte hem till Siam Reap och åt lite lunch. Dagen fortsatte med lite andra tempel, men inte alls med samma ! "wow-faktor" som de tidigare . Kvällen avslutades tidigt och utmattad somnade jag snabbt in, för att få mig en lite längre sovmorgon till nästa dag.

Dagen till ära började med ett besök vid något som kallades för kvinnotemplet. Vet inte varför, men det var litet men intressant. Problemet idag var att det inte fanns ett moln på himlen, vilket gjorde att temperaturen i solen gick upp mot 50 grader, och cirka 40 i skuggan. Plussa på 70% fuktighet och du kan vara aktiv i en halvtimme innan du måste vila upp dig under en fläkt. Trots detta åkte vi ändå till ett vattenfall där vi behövde traska 1500 meter innan vi ankom. Utmattade fick vi svar från besökarna att det inte fanns något vatten vid fallet och att det inte var värt att klätttra upp den sista sträckan. Med låg motivation gick vi tillbaka och släppte iväg vår förare extra tidigt. Vi vilade upp oss och gick ner och åt lite mat, gav pengar till de deformerade krigsöverlevarna och underhöll oss med att bevittna traditionsenlig khmerisk dans, som förvisso var intressant men också ett slags sömnpiller.

Dag tre blev ännu kortare, temperaturen hade stigit ytterliggare och vi orkade bara med ett kort besök vid en pagoda och vid ett hantverkscentrum som lyckligtvis hade en butik med air-con. Vi var räddade för en timme, för att sedan knockas av värmen igen då vi körde tillbaka hem. Lisa skulle hinna med sitt plan så vid tretiden sa vi hej då till varandra och jag var ensam kvar. När solen gått ner tog jag en rundtur i staden men denna blev kortvarig då jag blev omringad av diverse tiggare och vykortsförsäljande ungar som var så fattiga som man kan bli. Jag gav aldrig pengar till barn, då man ska uppmuntra dessa till att gå i skolan, så mina pengar gick till personerna med olika slags handikapp, många personer saknade armar, ben, var blinda eller döva, agent orange-infekterade och så vidare. Tillsammans gav jag och Lisa ut ganska mycket pengar, skänkte en del till en organisation som stöttade landminsoffer. Detta gav oss i alla fall lite mer ro i sinnet, men det var svårt att bara gå förbi dessa människor, som upplevt mer än vad någon borde få uppleva under hela sin livstid. Förtvivlade mödrar utan armar som inte kan lyfta upp sina gråtande barn, och apatiska krigsveteranerna som stirrar tomt ut i luften där de sitter utan ben, mitt på gatan. "Hon har tiggarburken i sin hand, och barnet i sin famn, men de somnar knappast in i Jesu namn. Amen." Till ett land som är trasigt och förstört, till ett land som gett mig så mycket utan att vilja ha någonting tillbaka, det känns väldigt orättvist. Jag går ensam in i ljuset då jag åker här ifrån. Tack.

Sätt betyg på det här bloginlägget

Looking for inspiration for your next trip?

Read much more about Kambodja on the KILROY travels website

Läs mer